Startsida
Förteckningen
Stállutraditionen

Stállutraditionen

Stállu är en av huvudkaraktärerna i samiskt berättande. I traditionella berättelser beskrivs han som en ond men lättlurad jätte som jagar renar och samer.

Geografiskt läge: Hela landet

Färglagd teckning av två figurer i en släde.

Stalo och hans hustru Luttak i en akja. Teckning av Johan Turi år 1936. Foto: Nordiska museet.

Relaterat innehåll

Teckning av ett barn som tittar på en stor jätte som trycker hjässan mot en trädstam.

John Bauers illustration till sagan ”Stalo och Kauras” som den återberättades av P. A. Lindholm i början av 1900-talet.

Samisk muntlig berättartradition är starkt knuten till livet och naturen i Sápmi och förs vidare från generation till generation. De samiska berättelserna, jojken och myterna kan utspela sig i en välbekant omgivning eller i en annan värld. Det är sägner och sagor om människor, djur och väsen. De kan handla om tjuder (vissa folkslag) och nåjder (ett slags schamaner) och om Stállu.

Namnet Stállu har satts i samband med fornnordiskas stahla ’stål, järn’ och kan syfta på berättelserna där Stállu har på sig en järnkolt eller järnpäls som skydd mot spjut eller pilar. Stavning och uttal av Stállu skiftar beroende på samiskan. På nordsamiska är det Stállu eller Stallo, på sydsamiska Stalo och på lulesamiska Stállo.

I Isofs arkiv finns flera berättelser som Stállu. Så här berättas i en uppteckning från Lappland år 1941:

Det var en stallogubbe som gjorde samerna stort bekymmer genom att han så fort han kom åt fångade både samer och renar som han kalasade på. På grund av hans stora styrka vågade sig ingen ut i öppen strid med honom, men han var ju som sina likar ganska dum och därför kunde samerna ändå rå på honom till slut. En ung same hade räknat ut hur han skulle få en ände på de svårigheter stallogubben förorsakade. Han visste var Stallo hade satt ut ett giller och däri ämnade han låta fånga sig. Men först blötte han sin gamla renskinnspäls i vatten så att den i kylan blev så styv att den kunde stå för sig själv. Sedan klädde han sig i den, stoppade sin yxa i barmen och gav sig ut på äventyr. Han kröp försiktigt i gillret så att han ej blev ihjälslagen men lagade dock så att Stallo skulle tro honom vara förolyckad. Efter en stund kom Stallo för att vittja och fann då till sin stora glädje en riktigt ”fin stek”. När han rörde vid den frusna pälsen blev han dock rädd att bytet hunnit bli för gammalt, men vid en närmare undersökning fann hann att kroppen ännu var varm. Då log han ett brett leende och bar samen till sin kåta där han kröp in med honom. Sedan gick han ut efter en bräda med mera, som han behövde för att stycka offret ordentligt. Det var just vad den unge samen hade beräknat. När han blev ensam i kåtan, eller kanske var det en jordkula, sprang han upp, tog yxan ur barmen och ställde sig på post vid ingången. Då Stallo kom med huvudet innanför dörröppningen gav samen honom ett kraftigt slag med yxan, så att han blev liggande på stället. Samen for hem med stor glädje över att ha lyckats oskadliggöra den som annars skulle ha dödat dem alla.Upptecknat av: Eva Lundbark år 1941 (Isof, ULMA 17015)

Beskrivning

Stállu är en av huvudkaraktärerna i samiskt berättande. Han liknar en människa men är längre och större. Enligt vissa är Stállu även ett folkslag och Sápmis urinvånare. Stállu förekommer i olika skepnader och beskrivningen varierar beroende på område. I Värmland och Jämtland beskrivs Stállu som mer människolik, i norr ofta som ett övernaturligt väsen. Ibland är Stállu delvis människa och delvis demon. Vanligt är att Stállu beskrivs som en människolik jätte, ett troll eller en djävul iklädd svarta järnkläder. I traditionella berättelser beskrivs Stállu som en ond människoätande jätte som jagar renar och samer, men Stállu är också väldigt dum och lättlurad.

I berättelserna är Stállu samernas fiende, han rövar bort barn och äter dem. Stállu kidnappar även unga samiska flickor och gör dem till sina fruar. Samerna vinner med sin list och kunskap om naturen. I flera berättelser har Stállu även en hund som kan återuppliva Stállu, och därför måste övervinnas, och en trollkunnig fru som använder en pipa av järn för att suga blod eller liv ur människor. Ofta slutar berättelserna med att Stállu faller i ett hål i isen som täckts med snö eller med att Stállu naken luras ut i skogen och fryser ihjäl.

Ett annat vanligt motiv i berättelser är att Stállu kräver friskt vatten och rensopade gårdar under julen. Många berättelser skrämmer barn genom att uppmana dem att vara tysta och samla snö för att smälta till vatten inför julen, för annars kommer Stállu och suger blod från deras huvuden.

Historik

Första gången Stállu omnämns i skrift är i Lexicon Lapponicum 1768–1780, där han beskrivs som en grym, mycket stark, men dum, ointelligent och lättlurad jätte med svarta järnkläder. Det faktiska ursprunget till karaktären Stállu i det samiska berättandet har diskuterats av många. Enligt vissa refererar Stállu till vikingarna. Bröderna Lars Lewi och Petrus Laestadius hävdade till exempel i början av 1800-talet att ”stalo” var benämning på vikingar och rövare som drog runt i fjällvärlden och att berättelserna användes för att skrämma barnen till lydnad. Tesen om att Stállu härstammade från vikingarnas plundringståg i norr stärktes när forskare tog fasta på ordet ”stahla” som betyder stål och menade att rörde sig om personer med medeltida stålbrynjor. På 1900-talet har Stállu förklarats som en personifiering av ett utifrån kommande hot, bland annat eftersom Stállu i berättelserna ofta talar ett annat språk än samernas. Berättelsernas grymhet tyder enligt många också på att de handlar om en kamp om resurser mellan samerna och Stállu-folket.

Nära kopplade till berättelserna om Stállu är de fenomen i naturen som iakttagits av många och som i flera fall givit namn åt platser i Lappland, såsom Stalobergen och Stora Stalonberget. Uttrycket stalotomt härrör från 1900-talets början. Det var samer i Västerbotten som kallade dessa märkliga lämningar för ”stalograf ”eller ”jehnagrafvar”. Att det inte rörde sig om gravar från ”stalofolket” blev redan tidigt klart, men ordet stalo har fått vara kvar som en del i sakordet för denna typ av lämning.

Stalotomterna är alltså fornlämningar som ligger i utpräglad fjällmiljö ovanför fjällbjörkskogen. De utgörs av grunda svackor i marken omgivna av otydliga vallar, där härdstenarna kan kännas med en jordsond. Ofta ligger 3–5 stalotomter tillsammans. Troligen är stalotomter lämningar efter bostäder som liknade kåtor till utseendet. De finns utmed renarnas vandringsstråk och kalvningsland, på platåer eller öppna ytor. Några stalotomter ligger i närheten till fångstgropssystem. Flera forskare tror att det rör sig om samiska boplatslämningar. Stalotomter har genom undersökningar i Luleälvdal daterats till 500–1700 e.Kr, mest förekommande är dock stalotomterna 800–1100 e.Kr, där ett fyrtiotal har hittats i Lappland.

Stalotomt på Marsfjället i Vilhelmina kommun. Foto: Skellefteå museum (CC BY-SA).

Främjande och vidareförande

Berättelser om Stállu berättas fortfarande, speciellt för barn och unga, över hela det samiska området och är en levande tradition som många samer är bekanta med. Stálluberättelserna används även i pedagogiskt arbete på skolor och museer. Berättelser om Stállu återkommer i samisk barnteve och barnlitteratur och i Sveriges radios satsning på sagor på minoritetsspråken, Magiska skrinet. Stállu förekommer även i skönlitteraturen (Spjut 2012) och i utställningar på exempelvis samiska museet Ájtte i Jokkmokk och i Inari, Finland. Stállu finns med i Västernorrlands museums väsen-stig och på den digitala tjänsten Kulturpunkt. Dessutom organiseras berättarsammankomster där Stálluberättelser ingår, till exempel under Jokkmokks vintermarknad som är en viktig årlig händelse i Sápmi.

Eftersom berättartraditionen förblivit muntlig och sällan nedtecknats finns det få riktigt gamla källor. Dock finns berättelser om Stállu med i de förteckningar över samiskt muntligt berättande som gjorts från början av 1900-talet och framåt. Dessa finns huvudsakligen arkiverade vid Institutet för språk och folkminnen samt vid Nordiska museets arkiv.

Folkloristen Coppelie Cocq har analyserat Stállutraditionen med utgångspunkt i berättelser insamlade under 1900-talets första hälft. Hon skriver att i berättelserna artikuleras aktuella frågor, som ”de ökande kontakter inom Sápmi vid sekelskiftet 1900 hade gett upphov till och ger indikationer på hur samhällsmedlemmarna upplevde och värderade situationen”.

Vid sekelskiftet 1900 befann sig samerna i en situation där mötet med andra folkgrupper blev en utmaning. Berättelserna understryker behovet av att skydda gruppen, bokstavligt och metaforiskt, samt betydelsen av solidaritet och sammanhållning. Berättartraditionen kan på så sätt vara identitetsstärkande och även ha betydelse för bevarandet av gruppens identitet. Berättelserna utgör även ett forum för att uttrycka maktförhållanden. Samerna, i realitet en minoritet i Norden, framställs i berättelserna ofta som överordnade och de som har övertaget. På det viset ger berättartraditionen en möjlighet till att ifrågasätta och omvandla rådande maktförhållanden.

Cocq understryker också att de traditionella berättelserna är livaktiga och har anpassats till nya sammanhang, men att deras betydelse för socialisering och den samiska identiteten alltjämt förefaller vara aktuell. Ett exempel på detta är konstnären Lena Viltoks text om hennes väska som ingick i utställningen Dressing Swedish år 2013:

Jag älskar att skapa nya moderna föremål, med traditionell duodji i ryggmärgen. Denna är väska ett signum för mitt hantverk med sin blandning av traditionellt och nytt. Den är sydd i naturgarvat renskinn, det vackraste slitstarkaste material som finns och med doften av sälgbarken kvar. Jag har dekorerat med det finaste röda engelska klädet (ylletyg) som sedan urminnes tider varit en eftertraktad handelsvara för oss samer till mjukslöjd, exempelvis våra dräkter. Väskan är kantad med vitt renskinn och pyntad med glitterband och nitar, men också med silverknapp och två silverkulor. Detta är som dekoration naturligtvis, men även enligt vår gamla samiska folktro att silver skyddar mot ont. Förr i tiden kunde det onda vara Stállu/ Jätten eller andra onda krafter som ville förgöra oss samer. Idag är de onda krafterna alla exploateringar som krymper renbeteslanden och snart gör det omöjligt för oss att leva vårt liv. Detta är extra aktuellt för mig eftersom det nu pågår gruvprospekteringar i det område där vi bedriver renskötsel och där vår son har sin framtid. Därför kämpar vi och hoppas på silvrets beskydd. Därför har jag döpt väskan till ”Iellet/ Att leva”.

Berättelser om Stállu

Några exempel på berättelser om Stállu från Isofs arkiv:

Det var en stallogubbe som fått fast en samepojke vilken han noga bevakade i sin kåta, så att han ej kunde fly. Pojken tänkte knappast på något annat förstås, och han satt så en afton och stirrade i elden och slutligen började hans kratta så innerligt gott. Då undrade Stallo, vad han skrattade åt. ”Jag ser guld och silver”, sade pojken. ”Hur har du fått sådana ögon?” frågade Stallo. ”Jag har låtit hälla smält bly i dem”, svarade han, ”och då ser jag så mycket vackert”. Då ville Stallo också se guld och silver och så tog han fram av sitt blyförråd och smälte. Därpå lade han sitt huvud i pojkens knä och lät honom hälla blyet i ögonen. Men han förfärades då han kände hur det sved och brände och några fula ord sade han, men han hoppades ju att alltsammans bara var övergången till något härligt. Då bedrog han sig emellertid. Han blev blind naturligtvis. Men likväl vakade han över att pojken ej lämnade honom, så denne fick vackert stanna kvar, fastän Stallo ingenting såg. Men gossen hade sina planer och han arbetade i tysthet på dess fullbordan. Så en dag slaktade han Stallos hund, kokade köttet och gav till Stallo att äta. En dag senare så slaktade pojken en bock, som Stallo hade. Av bockköttet åt han själv.Bocken samt två getter plägade Stallo varje morgon och afton släppa ut och in i kåtan. Då ställde han sig brett med fötterna vid dörren och lät getterna gå ut mellan hans knän. På det sättet kontrollerade han att pojken ej gav sig iväg. Men dagen efter det att bocken blivit slaktad kröp pojken under bockskinnet och smög sig så på alla fyra ut efter getterna när Stallo öppnade dörren. Stallo strök honom efter ryggen och sade: ”Å, mo storra båcko!”, vilket betyder ”Åh, min stora bock!” I nästa minut var gossen utanför dörren. Han gjorde ett glädjesprång och skrattade högt. Då blev Stallo mäkta förgrymmad och skulle tvärt skynda ut och fånga rymmaren, men Stallo böjde sig inte nog djupt utan slog huvudet så hårt mot stocken ovanför dörren, att hjärnskålen sprack och Stallo dog. Men samepojken ilade gladeligen till sina fränder. Så var den berättelsen slut.Upptecknat i Lappland år 1941 av Eva Lundmark (Isof, ULMA 17015)

Att Stallo var bra mycket människa förstår man därav, att lössen kunde bita dem, vilket framgår av följande händelse. Det var en gång två unga samer som upptäckte var en stallo-gubbe höll på att lägga ut nät för att fiska nedanför en liten ström. Han fäste en sorts bjällra i nätets ena ände, den som löpte ut från land. Sen gick han och satte sig i en solig backe, tog av sig kläderna och började ta död på småkrypen som svårligen ansatte honom. När han som bäst höll på därmed smög sig den ena pojekn fram till pinglan i nätet och skramlade till ett slag, varefter han sprang och gömde sig. Stallo kastade kläderna, ty han trodde, att en stor fisk hade fastnat i nätet och nu gällde det att hinna ta den innan den krånglat sig lös och så sprang Stallo iklädd endast skinnet ner till bäcken. Under tiden kilade den andra pojken fram och grep Stallos kläder, samt for bort med dem. När Stallo inte fann någon fisk vandrade han tillbaka till lusfångsten, men även där var det tomt och öde. Han sökte och sökte till solen gick ned och så blev det både mörkt och kallt. Stallo hade inga andra kläder och inom kort frös han ihjäl.Upptecknat i Lappland år 1941 av Eva Lundmark (Isof, ULMA 17015)

Det var ett samefolk en stalo som en tid var tillsammans. Jag vet inte hur länge. Deras kåtor var nära varandra. Stalo hade gumma och tre pojkar, men samen hade inga barn bara gumma och dräng. Och samen hade renhjord. När de bott en tid tillsammans fråga stalo samen Vilken tid på natten är du i sötaste sömn? Då sa samen det är efter midnatt, strax före dagen börjar ljusna. Samen förstod nu att stalo inte hade god mening. Det blev natt och de sov båda i stalos och samens kåta. Då samen visst att drängen sov sötast lyfte han honom vid sin gummas sida och han gick själv till sin gummas två bröder. Stalo kom den tid då samens sömn var sötast. Han kom in i kåtan och stack sin saihte i drängen, men stalo trodde det var husbonden själv och dödade drängen.På morgonen hämtade stalo samens renhjord till sin kåta. Och han tog också samens gumma så att stalo fick två stycken. Och han tog allt som fanns. Och stalo flyttade. Det var även en sjö. Den var nyss frusen, men det var ingens snö så inga spår syntes. Men samens gumma stötte sin saihte i isen så det blev märken och kastade röda trådar så det syntes deras väg. Då kom stalo med sitt på andra sidan träsket. Och han började göra rengärde och jagade in renarna dit. Och han slaktade den kvällen många renar. Då var det en kväll, mörk var den, kom samen med sina två svågrar till gärdet. Stalo visste det inte, men samens gumma visste. Stalofamiljen och samegumman var i kåtan och satt kring elden och kokte kött.Stalos gumma som kunde trolla och visste mycket sa att Öodnabahca var i närheten för Åjålehtnes ögon ljusna som en blixt när åskan går. Då sa stalo till henne Nej, han är inte i närheten, han är dödad för länge sen. Åjålehtne kokade köttgrytan full. Och hon tänkte på sin gubbe och sina två bröder och ville ge dem kött. Men hur ska de få det, tänkte hon. Men då köttet var färdigt stötte hon grytan så att allt föll i elden. Då hon sköljde bort askan från det sa stalo att det inte behövdes: Kasta bort det, vi har nog kött. Det tyckte samegumman var bra. Hon tog köttet i garre (tråg) och bar det till mannen och bröderna nära kåtan. Dom åt köttet. När de ätit färdigt gick dom till gärdet. Stalo hade gjort grind i gärdet. Bröderna tog plats om var sin sida om grinden. Dom hade stora yxor. Samen han började oroa renarna så de började röras. Då hörde stalo att renarna var i rörelse. Då blev han rädd att dom skulle fara ut från gärdet. Då skickade han äldste sonen dit för att titta efter vad det var. När han kom till gärdet och skulle in där högg bröderna huvudet av stalosonen. Han dog. Och dom bar bort honom från gärdet. Och renarna slutade att röras.Berättelsen fortsätter med att alla stalosönerna, en efter en lockades ut på gärdet och dödades. Till sist lockades stalogubben själv ut och dödades. Stalogumman däremot var svårare att döda, det krävdes kvinnlig list från samekvinnans sida och undanröjande av ett trollföremål. Sagan slutar efter många om och men med att bröderna och sameparet flyttade till brödernas by och fick mycket mark tillsammans eftersom de även övertog stalos mark.Upptecknat i Lappland år 1933 av Astrid Ohlson

En gång hade Stalo stulit alla barn från en samefamilj. Samegubben visste att Stalo hade stängt in barnen i en berghåla. Han såg dem flera gånger, men han tordes inte gå dit då han visste att Stalo som bodde i sin kåta nedanför bergshålan vaktade barnen. Men gubben upptäckte att Stalo hade gillrat en stor skinnsäck (för bävrar) som han spänt ut i ån nedanför berget. Gubben tänkte att nu skulle han lura Stalo. Han tog på sig sin renskinnspäls och kröp in i skinnpåsen. Det var nämligen kallt den natten. Då Stalo på morgonen kom och fick se att han hade något i sin skinnsäck trodde han att han fått bäver. Han tog säcken och bar den till sin kåta och lade den i närheten av elden så att bävern skulle tina upp. Själv lade sig Stalo för att sova. Gubben skar hål på säcken och tittade efter att Stalo sov. Han kröp då ur säcken och tog den yxa med vilken Stalo brukade slå ihjäl barnen. Han tog yxan och slog Stalo mitt i huvudet. Stalo blev då bedövad så att han inte kunde röra sig. Samegubben slog endast ett slag. Han visste att om han slog två slag så fick Stalo liv igen. Stalo bad honom slå flera slag men gubben var för klok att göra det. Stalo fick ligga där och dö. Gubben kunde klättra upp till grottan och hämta sina barn.Upptecknat i Lappland av Nils Eriksson (Isof, ULMA 30201)

Teckning av jätte som ligger och sover vid en eld samtidigt som en människa kryper ur en stor säck.

”Stalo har somnat och Sjul kryper ur säcken”. Teckning av Nils Eriksson från arkivmaterialet En nybyggarfamiljs arbetsår 1910–1911 (Isof, ULMA 30863).

Litteratur och länkar

Litteratur

Tore Ahlbäck, (red.) 1987: Saami religion: based on papers read at the symposium on Saami religion, held at Åbo, Finland, on the 16th-18th of August 1984. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Per Axelsson & Peter Sköld (red.) 2005. Ett folk, ett land: Sápmi i historia och nutid. Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet.

Coppélie Cocq (2005): Stállu - återkomsten: en jämförelse av traditionella berättelser i dåtid och nutid. I: Ett folk, ett land: Sápmi i historia och nutid. Per Axelsson & Peter Sköld (red.). Umeå: Centrum för samisk forskning, Umeå universitet, s. 273–284.

Coppelie Cocq (2008): Revoicing Sámi Narratives. North Sámi storytelling at the turn of the 20th centuryLänk till annan webbplats. Länk till annan webbplats.. Samiska studier, Umeå universitet.

Dressing Swedish – from Hazelius to Salander, utställning vid House of Sweden 2013, Nordic Cool, kurerad av Charlotte Hyltén-Cavallius & Lizette Gradén.

Anne-Marie Karlsson & Johan Nilsson (1973): Stalo - ett samiskt traditionskomplex. Stockholm: Stockholms universitet, Institutet för folklivsforskning.

Rolf Kjellström (1976): Är traditionerna om stalo historiskt grundade? I: Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok 1976, s. 155–178.

Rolf Kjellström (1983): Staloproblemet i samisk historia. I: Folk og ressurser i nord: foredrag fra Symposium om midt- og nordskandinavisk kultur ved universitetet i Trondheim, Norges lærerhøgskole 21-23 juni 1982. Jørn Sandnes (red.). Trondheim: Tapir forlag, s.213–235.

Ernst Manker (1959): Veje-Abram och stalo-myten Länk till annan webbplats.. I: Fataburen: Nordiska museets och Skansens årsbok 1959. s. 31–44.

Ernst Manker (1960): Fångstgropar och stalotomter: kulturlämningar från lapsk forntid. Stockholm: Geber.

Sofie Persson (2000): Stalo och Windigo som normgivare och barnuppfostrare - och vikten av muntlig tradition. Umeå: Umeås universitet, Institutionen för arkeologi och samiska studier.

Katarina Pirak (1992): Stállo: den samiska stállotraditionen igår och idag. Umeå: Umeås universitet, Etnologiska institutionen.

Jørn Sandnes (red.) 1983: Folk og ressurser i nord: foredrag fra Symposium om midt- og nordskandinavisk kultur ved universitetet i Trondheim, Norges lærerhøgskole 21-23 juni 1982. Trondheim: Tapir forlag.

Lassi Saressalo (1987): The threat from without. I: Saami religion: based on papers read at the symposium on Saami religion, held at Åbo, Finland, on the 16th-18th of August 1984. Tore Ahlbäck (red.). Stockholm: Almqvist & Wiksell International. s. 251-257.

Stefan Spjut (2012): Stallo: spänningsroman. Stockholm: Bonnier.

Adolf Steen (1967): Stallo: en studie. Kristiansand.