Sojdesbränning

Den gotländska tjärtraditionen är en del av en nordisk tradition. Tjärbränningen sker i tjärdalar, sojden, och i dag finns flera aktiva tjärbrännarlag på ön.

Geografiskt läge: Gotland

Rund låg kase som brinner.

Sojdesbränning i Ardre, Gotland, år 2017. Bränningen är ofta en folkfest för hela socknen med mat, dryck och musik.

Tjära fick ökad ekonomisk betydelse under 1600-talets första hälft då den användes för impregnering av trävirke samt som smör- och impregneringsmedel vid skepps- och husbyggnad. Sverige kom redan tidigt att bli en viktig producent av tjära och framställningen av trätjära var under fram till 1800-talet en viktig bisyssla i skogsbygder runt om i landet.

Traditionell tjärbränning sker fortfarande på andra ställen i Norden men Gotland skiljer ut sig genom att ha så många aktiva tjärbrännarlag inom länets gränser.

Till tjärbränning används gotländska tallstubbar som är rika på kåda. Att bränna sojden kräver stor kunskap och noggrann passning. Utövarna är delaktiga i hela processen från råvara till färdig produkt och tjäran konsumeras lokalt. Många hembygdsföreningar håller kunskapen vid liv och bränner tjära som man gjorde förr.

Ett tjärbrännarlag gör i ordning sojden (tjärdalen) inför tjärbränning i Ardre år 2018. Sojden är en trattformig fördjupning i en sandig kulle belagd med flata kalstenshällar och tätad med lera. Foto: Pär Malmros.

Glödande kol täckt med dus i en rund tjärdal bevakad av två män.

Under hela processen är det viktigt att passa elden så att den inte bryter igenom och hela milan brinner upp.

Beskrivning

Tjära som rinner från en stenkonstruktion ned i en spann.

Tjäran rinner ut ur ”tapphule”.

Den gotländska tjärbränningen sker i tjärdalar, sojden. En trattformig fördjupning i en sandig kulle belagd med flata kalstenshällar och tätad med lera. Ytan, som kallas ärlen, består av släta stenflis, och i centrum finns ett hål på cirka 4 entimeter. Från hålet leder en uthuggen stock, den så kallade haggvannen ut tjäran. När den blir fylld öppnas tappen, och tjäran rinner ut ur tapphule. Konstruktionen bygger på god tillgång på kalksten och stenens förmåga att spricka i byggbara flata delar vid brytningen. Möjligen har stenkonstruktionen - en över tid bestående anläggning - bidragit till att traditionen kunnat fortbestå och förstärkts sedan 1970-talet. Flera lokala sojden har återupptäckts och kunnat sättas i stånd av ideella krafter som gemensamma bygdeprojekt.

Den vanligaste typen av sojde är så kallade pinnsojden där råvaran är finhuggen tjärved från stubbar och töreskator. Tillgången till tjärved är god inte minst beroende på att det gotländska skogsbeståndet vanligen ägs av lokala skogsägare. Den största delen av arbetet sker på vintern då insamlade stubbar och annan fet ved skall finhuggas och rensas, smajtas, för att därefter ligga och torka fram till midsommar. Arbetet sker i tjärbrännarlag, ofta kopplade till socknarnas hembygdsföreningar, som samlas en gång i veckan.

Den gotländska tjärbränningen har stor betydelse för alla medverkande parter såväl socialt som kulturellt. Bränningen arrangeras ofta som en folkfest för hela socknen med mat och dryck och inte sällan levande musik. Sojdet tändes genom att man samlar ihop tjärvedsrispor, samlä sugel, som lägges nertill runt om sojdeshögen och antändes. Elden drar sig uppåt undan för undan, medan värmen gör att tjäran så småningom rinner nedåt. Tjärbränningen omges än i dag av magi och folktro och processen inleds med ritualer för att mota bort onda makter och för att uppnå ett lyckat resultat. Innan tändningen skjuter man därför ibland med bössa ett skott i varje väderstreck samt i källan, där tjäran skall rinna ut. Helst ska man också gå motsols runt sojdet och läsa fader vår baklänges.

Under hela processen är det viktigt att passa elden så att den inte bryter igenom och hela milan brinner upp. Först efter ett halvt dygn kan man räkna med att få den första tjäran. Efter ett dygn är det dags att kola, det vill säga kratta bort den yttersta förkolnade och urbrända veden, varefter man lika kvickt täcker sojdesmilan med dus igen. Eftersom efterfrågan på bra sojdeskol är stor, gäller det att släcka kolen innan den brinner upp. Efter omkring tre dygns bränning är sojdet slutbränt, och det är dags att man brautar äut, det vill säga släcker den helt. Har det varit en lyckad bränning har man fått en hel del fat fyllda med veitä, där tjärvattnet ännu skall tappas av, innan det är dags att sälja slutprodukten som prima tjära. Vanligtvis produceras runt 2,5 kubikmeter tjära på detta traditionella vis. Tjäran används i huvudsak till underhåll av båtar, strandbodar och andra byggnader. En del säljs också och skapar ekonomi för hembygdsföreningarna.

Personer arbetar runt en stor hög med staplad ved.

Ett tjärbrännarlag gör i ordning sojden (tjärdalen) inför tjärbränning i Ardre år 2018. Sojden är en trattformig fördjupning i en sandig kulle belagd med flata kalstenshällar och tätad med lera.

Människor öser ut halm och halmbal från traktorskopa ut på en rund stenkantad yta i skogen.

Foto: Pär Malmros.

Historik

Den gotländska tjärtraditionen har forntida anor och har under seklers lopp varit av viktig ekonomisk betydelse. Den gotländska furan har alltid lämpat sig väl till tjärbränning då den är känd för sitt stora hartsinnehåll. De gotländska bönderna var ålagda att betala skatt i form av tjära fram till 1834. Varje större gård hade ett eget sojde och konsten att bränna tjära utgjorde en del av gotlänningarnas identitet. Mot slutet av 1800 talet dog tjärbränningen allt mer ut då flera mindre tjärfabriker etablerades vilka var verksamma fram till andra världskriget. Huvudsakligen var det dock den industriellt framställda stenkolstjäran som slog ut trätjäran.

Under 1980-talet fanns det fortfarande några äldre sojdesgubbar kvar som bar på den traditionella kunskapen i att bränna i tjärdal. Några av dessa var verksamma inom hembygdsrörelsen. Därefter har kunskaperna vidareförts från det ena tjärbrännarlaget till det andra.

Man kommer ut från låg träbyggnad. Utanför byggnades står två stora tunnor.

Tjärbränning i Bunge på 1920-talet.

Främjande och vidareförande

Eldkase som skymtar mellan grangrenar i skog.

Tjärbränning i Ardre år 2018.

År 2017 bjöd projektet Tjära på Gotland, som drevs av Gotlands Museum, in till ett nätverksmöte för tjärbrännare. Mötet samlade ett åttiotal deltagare som ingick i olika tjärbrännarlag. Alla lag är kopplade till någon av Gotlands socknar.

Medelåldern på tjärbrännarna är i genomsnitt hög då många tillhör den generation som var med och startade upp dagens tjärbränning på åttio- och nittiotalet. Att få med ungdomar är lika svårt för tjärbrännarlagen som för hembygdsföreningarna i stort. De som väljer att engagera sig i denna kulturform är ofta äldre, och det är också den åldersgruppen som numera för kunskapen vidare.

Många sojdeslag organiserar sin verksamhet i samarbete med studieförbund genom studiecirklar. Kunskapsöverföringen inom cirklarna sker från utövare till utövare. De som kan visar praktiskt för de som vill lära sig, utan allt för många ord.

Sedan 1980-talet har mycket kunskap om traditionell tjärbränning återerövrats på Gotland varför man bör betrakta detta kluster av tjärbrännare som en kunskapsbank i såväl ett nationellt som ett nordiskt sammanhang.

Litteratur och länkar

Litteratur

Karlsson (2012): Såjdebränningg bei Kruse = Tjärbränning vid Kruse. Göteborg : Photohome.

Erlandsson (1923): En döende kultur: bilder ur gammalt gotländskt allmogeliv. Visby.

Falkenhaug (2020): Tjära, Gotlands svarta guld. I: Gotländskt arkiv.

Länkar

Fröjel hembygdsförening – sojdeplatser Länk till annan webbplats.

Gotlands museum: Gotlands svarta guld Länk till annan webbplats.

Finländska förhållandet till skogen Länk till annan webbplats.

Film

Youtube: Tjärbränning vid Ardre Sojde 2018–2019 Länk till annan webbplats.
Evald Lindby i Ardre socken berättar om sojdesbränningen. Han är 94 år när filmen spelas in.

Youtube: Sojdesbränning vid Kruse i Sproge 2013 Länk till annan webbplats.