Sjunga snapsvisor

Skålvisan är en av våra äldsta levande visgenrer som omfattar såväl en äldre som en yngre typ av skålvisa. Den äldre skålvisan har rötter i medeltiden och hade sin spridning i norra Europa. Visan sjöngs i allmänhet i dialog mellan en försångare och festdeltagarna. Skålen gick på omgång och kunde pågå under lång tid, den sjöngs i samband med skålande i drycker med lägre alkoholhalt, till exempel öl.

Snapsvisan i den form vi känner i dag är ett barn av 1800-talet, men med trådar som löper bakåt i historien till den tillfällesdiktning som blev populär under århundradet dessförinnan. Återkommande motiv är drycken som hyllas, krogen som beskrivs som ett paradis, glädjen som ska frambesvärjas. Stor omsorg ägnas munnen, strupen och magen. Denna formelbundenhet liksom melodilånen är förklaringen till snapsvisornas fortlevnad.

Den viktigaste förutsättningen för melodilånen är att melodierna ska vara bekanta för så många som möjligt och kunna sjungas av så många som möjligt i dryckeslaget. Melodier har lånats från barnvisor, sånglekar och äldre visor, men även hämtats från skolsångerna (särskilt sådana som en gång var en obligatorisk del i sångundervisningen), liksom från schlagers och populärmusik. Påfallande många snapsvisor diktas på populära melodier.

Eftersom kvinnor inte hade tillträde till brännvinsmiljön som var visornas förutsättning diktades sannolikt de första snapsvisorna i manliga miljöer och då i sådana som var befolkade av studenter. Det är i sådana kretsar som de tidigaste beläggen finns. Ändå känner vi namnen på ytterst få snapsvisediktare, eftersom upphovsmännen i allmänhet har förblivit anonyma utanför den egna kretsen.

Från 1900-talet finns exempel på kända svenskar som skrivit snapsvisor på kända melodier, till exempel Povel Ramel, men vanligare är en grupp inte yrkesverksamma författare som behärskar hantverket och vars namn fått spridning. Till de kända hör den finlandssvenska arkitekten Bosse Österberg, men också personer som återkommande tävlat i SM i snapsvisor. Deras texter innehåller specifika konstgrepp och ska sjungas på kända melodier, därför kan dessa snabbt tas upp i den kollektiva repertoaren samtidigt som författarnamnen faller i glömska.

Traditionen att sjunga snapsvisor har vidareförts oberoende av och om och hur den dokumenterats. Den är en del av seden att skåla. Fortfarande är snapsvisan i huvudsak muntligt traderad. Ful eller vacker visa spelar mindre roll, funktionen är det viktigaste: att samla alla i en gemensam skål.

Snapsvisan är en folkloristisk genre och en levande tradition som ständigt förändras. Visorna förnyas efter i huvudsak traditionella mallar. Gamla visor dör, nya visor föds och förs vidare till nya generationer, genren har stor livaktighet.

Om visan ska leva vidare avgörs av de som sjunger. För att dikta en snapsvisa räcker det med ett antal motiv och formelement och ett par välkända melodier. När en snapsvisa förlorar intresse är den direkta orsaken inte textens beskaffenhet utan att melodin inte längre är känd. Så länge som repertoaren förnyas kommer troligen också vanan att sjunga snapsvisor att leva vidare.

Förutsättningarna är goda att snapsvisan får ett fortsatt långt liv, särskilt som sådana visor numera också är en angelägenhet för fler intressenter än bara de som vill sjunga. Det tydligaste exemplet är de snapsvisetävlingar som anordnas av Sprithistoriska museet, där numera både Svenskt visarkiv och Finlands Svenska folkmusikinstitut finns representerade i juryn. Kommersiella krafter har under 1900-talet också varit pådrivande. Snapsvisor på fonogram, i press, radio och TV har skyndat på traditionen i ett ömsesidigt givande och tagande. Om inget intresse fanns för snapsvisor skulle ingen heller publicera texterna inför högtider och storhelger. Till sist är det ändå alla de som sjunger visorna som bestämmer om traditionen ska bestå.