Startsida
Förteckningen
Kaleromernas berättartradition

Kaleromernas berättartradition

Hos kaleromerna finns en berättartradition som haft stor betydelse för gruppen. I berättandet förs viktiga kunskaper och erfarenheter vidare mellan generationerna.

Geografiskt läge: Hela landet

Relaterat innehåll

En av de mest grundläggande formerna av kommunikation oss människor emellan utgörs av muntligt berättande. Genom muntliga berättelser kan vi beskriva oss själva, vår familj och släkt, vårt ursprung och vår plats i världen. I stort sett varje grupp har sina berättelser och sina specifika sätt att berätta. I vissa sammanhang och för vissa grupper är dock det muntliga berättande extra viktigt och spelar en speciell roll för gruppens sammanhållning och fortlevnad. Ett sådant exempel är kaleromernas berättartradition.

Kaleromernas berättartradition är att betrakta som ett slags muntlig kunskapsöverföring, där individen, familjen och klanen placeras i ett sammanhang som beskriver viktiga erfarenheter, exempelvis släktskap (och relationer mellan familjer och klaner). Kaleromsk historia och kunskap har över tid traderats muntligt eftersom romska kalo (kalikane) under lång tid inte användes i skrift och eftersom kaleromer i regel inte har haft tillträde till de institutioner som skriver historia. Berättartraditionen har syftat till att hålla de äldre generationernas livshändelser, erfarenheter, öden och historia vid liv. Det har framförallt gällt bortgångna släktingar och viktiga personer inom den kaleromska gemenskapen.

Beskrivning

Kaleromernas berättartradition har haft stor betydelse och syftet har varit att hålla gruppens historia vid liv och dela erfarenheter som spelar en viktig roll i det kaleromska samhället. Bland annat gäller det kunskapen om den egna släkttillhörigheten med utgångspunkt i släktnamn och namn på äldre släktmedlemmar. Genom muntligt berättande har även kunskap om hantverk, vilka varit avgörande för överlevnad, vidareförts. Även episka sånger som bland annat handlar om livsöden, händelser, viktiga erfarenheter, men naturligtvis även sorg, glädje, humor, styrka och framtidstro, har förts vidare.

Värderingarna utgår från lojalitet gentemot den egna gruppen samtidigt som det finns en starkt hedersrelaterad tradition som bygger på ansvar och förpliktelse till släkten. Det var tidigare inte ovanligt för en kalerom att återge namnen på släktmedlemmar 10 till 15 generationer bakåt i tiden. Kunskapen om släkten blev speciellt viktig i möten med andra kaleromer, då man blev tillfrågad om vilken släkt man tillhörde och blev behandlad utifrån släktens anseende. En kalerom som tillhörde en släkt med dåligt rykte eller som inte ansågs följa de kaleromska traditionerna kunde förskjutas och jagas bort. Denna tradition och sed lever till viss del kvar och det är därför många kaleromer anser det viktigt att känna till den egna släktens och klanens historia.

Det finns inte mycket skriftlig dokumentation om den kaleromska berättartraditionen. Den muntliga traditionen har efter hand omskapats i takt med att kaleromernas livssituation har ändrats och förutsättningarna för att ta del av de äldres berättelser har förändrats. Som en följd har en stor mängd kunskap gått förlorad. Det gäller även språket. Trots att kaleromernas språk (kallat kalikane eller romska kalo) överlevt 500 år i Skandinavien så talas det allt mindre bland kaleromer. De som talar språket fortsätter dock enträget att försöka återinföra språket och vissa satsningar genomförs för språkets införlivande.

Historik

Den tidigaste kända historiska källan i Sverige som nämner människor som anses vara romer är Stockholms stads tänkeböcker från 1512. Kaleromer och resande är ättlingar till denna romska population som levde i Sverige sedan dess. Kaleromer levde främst i de östra delarna av riket Sverige, det vill säga i nuvarande Finland. Fram till 1809 då Finland skildes från Sverige tillhörde kaleromerna den romska populationen i Sverige, och sedan mitten av 1900-talet, då inreseförbudet för romer till Sverige hävdes år 1954, har många kaleromer migrerat till och bosatt sig i Sverige.

År 1999 ratificerade Sverige Europarådets minoritetsspråkskonvention och romska blev därmed ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Romska finns i flera olika dialekter och talas av ungefär 40 000 människor i Sverige.

Romer är en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter och har en lång historisk närvaro i landet. Inom minoriteten romer finns det en kulturell, social, religiös och språklig heterogenitet. De romska grupperna har migrerat till landet vid olika tidpunkter, och talar olika dialekter av romska, eller romani chib som språket heter. I Sverige talas ett 20-tal dialekter av romska, bland annat arli, gurbeti, kaale, kelderáš, lovari, sinti, svensk romani och polsk romani med flera.

Främjande och vidareförande

Den muntliga berättartraditionen har alltjämt stor betydelse trots att förutsättningarna för att ta del av de äldres berättelser minskat. Den muntliga och traditionella kunskapen har alltid överförts genom muntlig tradering från äldre och vuxna till barn, från äldre syskon till yngre, genom återgivande av berättelser och härmning eller aktiv inlärning. Överföringen sker dock oftast av far- eller morföräldrar och andra äldre till yngre. Det kan exempelvis handla om kulturen, traditioner, seder, respekt, ansvar, den egna och andra kaleromska släkter, skyldigheter och lojaliteter. Överföringen har skett muntligt och inga utomstående har tillåtits att ta del av den kaleromska kulturen eller familjens angelägenheter. Med tiden har tillfällena att umgås och föra vidare släkters historier, sägner och sånger minskat. Festligheter kring lägerelden har numera ersatts med bland annat födelsedagsfirande, kristna sammankomster och begravningar.

Då kaleromer i dag är bofasta finns det risk att kunskapen om släkttillhörighet, språket, sångerna, seder och traditioner kan komma att gå förlorad. Det är därför av stor vikt att det kaleromska kulturarvet dokumenteras så att kunskapen bevaras, om än i skriftlig form. Ännu genomförs ingen eller ringa dokumentation av kaleromernas kulturarv och yngre generationer riskerar därför att gå miste om en stor del av den kunskap som under lång tid utgjort en sammanhållande länk inom den kaleromska kulturen.

Litteratur och länkar

Litteratur

Hedvig van Berlekom & Malin Lindroth (red.) 2016: Den ohörda historien: romska och resandeberättelser. Göteborg: Författarcentrum Väst.

Tomas Dömstedt (2020): Katarina Taikon: ett liv. Lund: Vilja.

Charlotte Fernstål & Charlotte Hyltén-Cavallius (2015): I stadens utkant: svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet. Nordisk museologi 2015:2, s. 123–132.

Christfrid Ganander (2018): Undersökning om de så kallade tattare eller zigeuner, cingari, bohemiens: deras härkomst lefnadsätt, språk m. m. samt om, när och hwarest några satt sig ner i Swerige? Länk till annan webbplats. Redigerad av Charlotte Hyltén-Cavallius och Lotta Fernstål. Lund: Nordic Academic Press.