Knyppling

Hantverk

Knyppling är en form av flätning av trådar för tillverkning av spets med hjälp av så kallade knyppelpinnar runt vilka trådarna är lindade. Traditionellt användes spets som dekoration på bland annat kläder, lakan och dukar. I dag är knyppling även en konstform.

Geografiskt läge: Hela landet

Foto på en massa vita trådar hängande från nålar som sitter i en röd knyppeldyna.

Knyppeldyna skänkt till Nordiska museet år 1937. Foto: Lilian Blomdahl-Vadasz/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Relaterat innehåll

Knypplingen går till så att trådarna flätas samman och skapar mönster på en dyna. På knyppeldynans rulle fäster man vanligtvis en pappmall med uppstuckna hål, som visar var nålar ska placeras. Traditionellt användes spets som dekoration på annat kläder, lakan och dukar.

Knypplingen utvecklades i Italien på 1400-talet och spreds därefter vidare ut i Europa. Knypplade spetsar blev modernt i Sverige bland de högre samhällsskikten under mitten av 1500-talet. Här startade tillverkningen av spetsar i början av 1600-talet då knyppeldynor importerades till Stockholm. Efter hand spreds bruket att använda spets vidare till allmogen.

Under industrialismen konkurrerades de handgjorda spetsarna ut av de maskingjorda, vilka var betydligt billigare att framställa. Under slutet av 1800-talet gjordes insatser för att stödja hantverket, bland annat i form av beställningar från hovet. Tekniken har överförts till södra och mellersta Sverige och därefter spridits vidare över landet.

Utöver den väl dokumenterade Vadstenaknypplingen har det även förekommit lokala typer av allmogeknyppling med sin egen prägel i olika delar av Sverige. Till exempel skånsk knyppling, blekingeknyppling, dalaknyppling och Delsboknyppling från Hälsingland.

Foto på en textilremsa med vit knypplad spets.

Spets knypplad i lingarn. Tillverkad vid 1600-talets början, troligen i Italien. Foto: Nina Heins/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Beskrivning

Numera ansvarar bland andra Föreningen svenska spetsar (FSS) och Centrum för svensk knyppling i Vadstena för traditionens bevarande, exempelvis genom att bedriva kurs- och utställningsverksamhet. Även studieförbunden anordnar kurser i knyppling i hela landet.

I Vadstena organiserades knypplingen under 1800-talet som ett slags hemarbete med knypplerskor som fick betalt av spetsförläggaren. Vadstenaknyppling utövas i dag även i bland annat i Linköping och i Göteborg.

Den skånska knypplingen har utvecklats i östra Skåne och knypplas på fri hand. Nålarna placeras bara i kanten och inte inne i spetsen. Spetsarna har ett eget särpräglat utseende med mönsterformer som även går att finna på andra skånska textilier som broderier, band och vävnader. Mönstringen är präglad av en rytmisk, geometrisk indelning i fält och huvudfigurerna kan bestå av hjärtan, stjärnor, tulpaner och kransar med mera. Det finns även småmönstrade figurer med namn som ”viddelöv” och ”gassablommor”. Två släkter som anses ha varit historiskt viktiga inom skånsk knyppling är släkten Pettersson från Östra Hoby (1800-tal) samt fem grevinnor som var verksamma vid Tosterups slott (1800-tal till 1900-tal).

Knypplingen i Hälsingland kallas ofta för ”knytning”, ”knippel” eller ”knöppel”. Den har präglats av tre traditioner: Ovanåker, Kyrkluvspets och Delsboknyppling. I Delsbo har två typer av knyppling dokumenterats, en äldre variant som gjordes på fri hand utan mönster och en senare tillkommen teknik som knypplas efter ett prickat mönster och förknippas med släkten Rudolphi (1700-tal). I delsbospetsar ingår ofta en kulört tråd där röd är den vanligaste färgen men även blå och orange förekommer. Det är då det färgade garnet som bildar mönster, och vanligt förekommande figurer är viggar, hjärtan, trianglar, snedställda stavar, romber men även årtal och initialer. Det finns mönster med namn som ”våffelros”, ”krusros” och ”spetshjärtan”.

Närbild på hur knyppeltrådarna flätas med hjälp av nålar instuckna i en pappersremsa.

Spetsen växer fram längs det uppstuckna mönstret, vars konturer fyllts i. Foto: Lilian Blomdahl-Vadasz/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

Historik

Konsten att tillverka spets genom att knyppla utvecklades i Italien på 1400-talet och spreds därefter vidare ut i Europa. Knypplade spetsar från Italien, Frankrike och Belgien blev modernt i Sverige från mitten av 1500-talet. Inhemsk tillverkning av knypplade spetsar finns dokumenterad först från början av 1600-talet då knyppeldynor importerades till Stockholm. Spetsarna användes främst bland de högre samhällsskikten i form av exempelvis smyckade kragar och manschetter, men spreds efter hand vidare till allmogen.

Tekniken att använda mönster med hål för nålar har överförts till södra och mellersta Sverige och därefter spridits vidare över landet. En äldre sorts spets utan underliggande mönster tillverkades i södra Sverige och Dalarna ännu i slutet av 1800-talet.

Kring sekelskiftet 1800 skapades en mängd hushållningssällskap. Deras ursprungliga syfte var att stärka produktionen på landsbygden. Sällskapen främjade även hemslöjden som en inkomstkälla för en växande befolkning. När sedan hemslöjdsrörelsens verksamhet inleddes kom knypplingen att stå i fokus som exempel på ett textilt hantverk med starka rötter i det svenska textila traditionen. Även föreningen Svensk hemslöjd främjade tekniken genom att bland annat organisera försäljning av knypplade spetsar samt starta skola i Vadstena. Traditionen att knyppla spetsar har förts vidare genom generationerna och är trots hård konkurrens från maskintillverkad spets ännu levande.

Knypplingen i Vadstena

Äldre kvinna vid knyppeldyna i Vadstena, Östergötland. Foto: Karl Heinz Hernried/Nordiska museet (CC BY-NC-ND)

I Vadstena förekom knyppling redan under 1600-talet. Det var dock inte förrän cirka 100 år senare som knypplingen omtalas i text. I reseberättelser från tiden beskrivs hur västgötaknallar köpt upp spetsar i Vadstena krigsmanshus. Konsten att knyppla spred sig sedan vidare till ett större geografiskt område.

När krigsmanshuset avvecklades förändrades verksamheten och blev mer organiserad. En spetsförläggare tillhandahöll mönster och garn och utgjorde länken mellan knypplerska och försäljning. Förutom spetsförläggare och knypplerskor fanns även så kallade spetsgångare, vilka samarbetade med förläggarna och skötte försäljningen. Dessa hade ofta sina speciella försäljningsrundor till Stockholm, till Dalarna, till Skåne och så vidare. Utöver dessa fanns det även de som ritade mönster.

Spetsknypplingen organiserades under 1800-talet som ett slags hemarbete med knypplerskor som fick betalt av spetsförläggaren för färdig spets per aln. Spetsarna såldes sedan av knallar över hela landet. Fram till början av 1900-talet var verksamheten stor och för många Vadstenabor kom knypplingen att bli en viktig inkomstkälla. Ofta var alla i familjen inblandade, kvinnor såväl som män och barn. Barnen hade ofta ett knyppelbeting att utföra varje dag. Det var inte ovanligt att bönderna knypplade på vintern och idkade jordbruk under sommarhalvåret.

Antalet personer som har knyppling som yrke har efter hand minskat. I dag finns knappt någon kvar som utövar knyppling som yrke. Detta kan jämföras med att det under 1800-talet varit en verksamhet som majoriteten av Vadstenas befolkning varit involverad i. De traditionella mönstren för Vadstena lever dock kvar. Genom att mönster finns bevarade efter bland annat Hanna Larsson (Linköpings museum), Charlotte Randell (Vadstena spetsmuseum), och Clara Larsson kan typiska Vadstenamönster identifieras. Genom Föreningen Svenska Spetsar reproduceras delar av denna mönsterskatt för eftervärlden.

Vid sekelskiftet 1900 fick Vadstenaknypplingen stöd av föreningen för Svensk Hemslöjd som bedrev utbildning i knyppling samt organiserade försäljning av handgjorda spetsar i föreningens butik.

Knypplingen i Skåne

Foto på skånskt knypplingsarbete, där nålar endast sätts i kanten av flätningen.

Skånsk knyppling knypplas på ett knyppelskrin med en hårt stoppad rulle klädd i ett randigt tyg. Ränderna utgör ett stöd i arbetet. Nålar sätts endast i kanterna. Foto: Annhelén Olsson

Det är inte helt fastställt när knypplingen kom till Skåne men troligen under senare delen av 1600-talet. Det äldst bevarade föremålet är från 1740 och kommer från sydöstra Skåne men redan 1734 omnämns textila föremål med knypplade band i en bouppteckning från Östra Göinge. Den skånska knypplingen finns i sydöstra Skåne. Men det har också funnits knypplade spetsar av en annan typ i nordöstra Skåne.

Enligt den muntliga traditionen kom knypplingen till Skåne när en holländsk skuta skulle ha frusit fast i isen utanför Kåseberga vid 1600-talets slut. Besättningen inkvarterades under vintern i gårdarna och kaptenens hustru skulle då ha lärt ut knypplingen till traktens kvinnor. Liknande berättelser finns från Baltikum, men handlar då om en svensk skuta. Troligare är att knypplingen är en kunskap som först blev populär i de högre stånden och som sedan spreds vidare genom de sociala skikten. I sydöstra Skåne var det främst de obesuttna kvinnorna som knypplade och därigenom fick en möjlighet att förbättra familjens levnadsvillkor.

Det som är utmärkande för den skånska knypplingen är att den har ett speciellt slag, att pappersmönster eller kartong inte används och att nålarna sätts endast i kanterna. Man knypplar på ett knyppelskrin med en hårt stoppad rulle som har ett randigt tyg, så att knypplerskan kan hålla sig inom vissa ränder. Man använder inga mönster utan knypplar med en annan spets som förlaga.

Att man har ett annat knyppelslag är betydelsefullt för spetsens utseende. När slaget lämnas öppet kan man lirka med trådarna för att få spetsen jämn, det ger en tät spets som ofta har kompakta, geometriska mönster. Spetsarna har utvecklats i ett område där det finns en stark textil tradition och samma mönsterformer kan hittas på andra skånska textilier, till exempel på åkdynorna, i rölakan- och krabbasnår, stopphålsömmar, flätade fransar, bröstdukar och broderier. Spetsarna monterade man på brudgumsskjortor, särkar, klutar, förningsdukar och brudlakan.

Två företeelser anses särskilt betydelsefulla för den skånska knypplingen. Under 1800-talets början återvände en soldat och hans familj till Östra Hoby, familjen Pettersson från Böhmen. De var kunniga knypplare som arbetade efter mönster och tog emot beställningar från traktens bönder under början av 1800-talet. Deras spetsar inspirerade traktens knypplerskor, som tog efter mönstren och omarbetade dem efter eget tycke, och en förnyelse av mönster uppstod.

Betydelsefull var även den förläggarverksamhet som startades och bedrevs av fem olika grevinnor på Tosterups slott från tidigt 1800-tal till mitten av 1900-talet. De lokala knypplerskorna försågs med maskinspunnet garn att knyppla med och spetsarna köptes sedan av grevinnorna som sålde till vänner och bekanta. Därför kallas de skånska spetsarna ibland för Tosterupsspetsar. I slutet av 1800-talet började man även sälja spetsarna till Handarbetets vänner och senare till NK i Stockholm. 1908 sysselsatte man 60 knypplerskor och 1936 startades föreningen Tosterupsspetsar som fortsatte förläggarverksamheten och även höll kurser i knyppling.

De skånska spetsarna har använts för att dekorera textilier och plagg, som denna brudgumsskjorta från 1740. Foto: Kalle Forss

Knypplingen i Delsbo

Före mitten på 1700-talet knypplades det troligen på fri hand i Delsbotrakten, men den form av knyppling enligt mönster som under senare tid kommit att förknippas med Delsbo introducerades av släkten Rudolphi, som flyttade till Delsbo från Pommern på 1760-talet. Från början användes näver som material i vilket man stack ut prickade hål som ett mönsterunderlag men under början av 1800-talet användes i stället pappremsor.

Med de prickade mönsterunderlagen kunde knypplaren arbeta utan förutbestämd ritning och fritt ta in de figurer som önskades. Inom familjen Rudolphi knypplade både män och kvinnor men generellt har knypplingen i Delsbo, liksom annat textilt arbete, bedrivits av kvinnor. Men just knypplingen var ingen allemansslöjd, utan det var vissa personer som var yrkesknypplare och tog emot beställningar. Kunskapen om knyppling fanns inom vissa släkter och fördes vidare från generation till generation.

Foto på knypplad delsbospets, som utmärker sig genom att kulörta trådar ingår i mönstret.

I delsbospetsar ingår ofta en kulört tråd där röd är den vanligaste färgen men även blå och orange förekommer. Foto: Länsmuseet Gävleborg/ CC-BY-SA

Främjande och vidareförande

Numera ansvarar bland andra Föreningen Svenska Spetsar (FSS) för knypplingens bevarande bland annat i form av kurs- och utställningsverksamhet. Även studieförbunden anordnar kurser i knyppling i hela landet. De främsta intressenterna inom området är Föreningen Svenska Spetsar, Vadstena Spetsmuseum, Spetsgångarna, Brabanterna och Blåklinten. Det finns även flera föreningar runt om i Sverige, till exempel Föreningen Gillet Skånska spetsar, Knyppeldynorna och Knyppelpinnarna. Föreningen Knyppelpinnarna är en ideell organisation med syfte att intresserade ska träffas, utbyta idéer och erfarenheter. Föreningen sprider information om knyppling genom deltagande i olika aktiviteter.

Kursverksamhet i Vadstena bedrivs av Föreningen Svenska Spetsar samt på Vadstena folkhögskola där knyppling ingår i den allmänna grundkursen. Denna ger grund för vidare studier inom textila ämnen till exempel slöjdlärarutbildning, högre vävutbildning eller designutbildning. På Vadstena spetsmuseum visas dels knypplade spetsar, dels en utställning om människorna bakom hantverket. Här visas även exempel på moderna knypplingstekniker. Knypplingen har också fått ett eget museum i Gagnef, Ottilia Adelborgmuseet, som invigdes 1991. Museet förvaltar ett rikt urval av samlingar med spetsar, konst, illustrationer, litteratur, folkdräkter och föremål från Gagnef. På Textilmuseet i Borås visas bland annat spetsknypplingsmaskiner samt kläder med knypplade spetsar. Även Österlens museum i Simrishamn visar en stor samling av knypplade spetsar.

I Skåne bedriver Skånes Hemslöjdsförbund kurser i skånsk knyppling. Sedan slutet av 1900-talet arrangeras knyppelseminarier så att Skånes knypplerskor ska kunna mötas och utbyta erfarenheter. År 2000 anordnades en internationell knyppelkongress i Lund. Föreningen Gillet Skånska spetsar bildades 1981 och har sedan arbetat för den skånska knypplingens bevarande. Detta görs genom kurstillfällen varje vår och höst, samt aktiviteter och arrangemang.

Centrum för svensk knyppling i Vadstena (CSKV) grundades 2020 och är en rikstäckande ideell förening öppen för alla med intresse för knyppling. CSKV är ett forum för såväl nationellt som internationellt samarbete. Som medlemmar och medgrundare till föreningen finns bland andra Svenska Spetsar, Spetsmuseet i Vadstena, Vadstena folkhögskola, Linköpings universitet, Hemslöjden i Östergötland, Ottilia Adelborgmuseet i Gagnef samt personer och föreningar som arbetar med knyppling. Föreningens syfte är att synliggöra och sprida knypplingen i Sverige. Detta görs genom en digital plattform samt genom aktiviteter som syftar till att göra knypplingen tillgänglig bland breda grupper i samhället.

Världens knypplare finns organiserade i The International Bobbin and Needle Lace Organisation, Oidfa, en förening med 2 000 medlemmar i 34 länder. Föreningen bildades 1982 och dess första ordförande var en svenska vid namn Sally Johansson.

Litteratur och länkar

Litteratur

Anderson, M. (2014): Spetsknyppling: vass konst i Vadstena. Föreningen Spetsmuseet i Vadstena.

Anderson, M. (2003): Spetsgångare i Vadstena. Serie: Småskriftserien/Föreningen Gamla Vadstena 48.

Anderson, M., Engman, K. & Malmberg, K. (2009): Kvinnor, knyppling, köpenskap. Partille: Warne.

Bengtsson, C. (1921): En bok om gamla Vadstena. Några blad ur en stads historia. Jonas Sagers Bokhandel, Vadstena.

Berglund Brasch, U. & Danielsson, U. (1987): Folklig knyppling i Dalarna. Serie: Dalarnas museums serie av småskrifter 48.

Fagerlin, U., Hulterström, B. & Malmberg, K. (1987): Knyppelboken: tradition och eget skapande. Västerås: Ica.

Hultstedt (1757): I. Hultstedts reseberättelser. Två band. Särskilda utredningar och berättelser. Kommerskollegium. Riksarkivet. (Band 2 innehåller även Christer Berchs berättelse om spetsknypplingen i Vadstena 1757.)

Hörlén, A. (1962): Knyppling och knypplerskor i södra delen av Ingelstads härad. Serie: Skrifter från Folklivsarkivet i Lund.

Johansson, S. (1976): Knyppling. Stockholm: LT på uppdrag av Föreningen Svenska Spetsar, 1976.

Johansson, S. (1983): Knyppling i Östergötland: tradition och nyskapande. Serie: Småskriftserien/ Föreningen Gamla Vadstena 28.

Malmberg, K. (2002): Knyppling – ett hantverk med spets: om kvinnor och knyppling i estlandssvensk tradition. Serie: Forskningsrapport/Institutionen för hushållsvetenskap, Göteborgs universitet, 33. Diss.

Malmberg, K. (1977): Delsboknyppling: en studie av delsbospetsar på inredningstextilier 1818–1911. Institutionen för folklivsforskning, Stockholms universitet.

Meyerson, Å. (1935): Arkivaliska bidrag om spetstillverkningen i Vadstena. Serie: RIG 1945.

Nordström, W. (2000): Skånsk knyppling: frihandsknyppling = Schonische Spitze: Freihand-Klöppelspitze. Gammelby: Fay.

Trotzig, L. (1957): Knypplade spetsar från Dalarna. Ica, Västerås.