Tagelspinnande

Att spinna tagel är en tradition som utövats i Sverige, övriga Norden och på platser där hästar och nötkreatur funnits att inskaffa tagel från. I dag finns ett fåtal utövare med kunskap om tagelspinning kvar i Sverige.

Geografiskt läge: Hela landet

Foto på person som hanterar tagel på en rulle.

Bilden visar spinnande av tagel med hjälp av en så kallad "galning", alltså två sammankopplade pinnar som kan rotera runt varandra . Foto: Bettina Wingolf

Att spinna tagel är en tradition som utövats i Sverige, övriga Norden och på platser där hästar och nötkreatur funnits att inskaffa tagel från. I dag finns ett fåtal utövare med kunskap om tagelspinning kvar i Sverige. Tagelföremål kan tillverkas genom en mängd olika tekniker som exempelvis nålbindning, virkning, krokning, flätning eller repslagning, men grundförutsättningen är att man har en spunnen tråd. Det finns olika redskap och metoder för att spinna tagel, till exempel vinda, krok, slända, galning eller kronhjul.

Historiskt har det spunna taglet använts till diverse olika ändamål: Alltifrån rep, tömmar, fångstsnaror, fiskelinor och silar till sulor och vantar, på grund av dess vattenavvisande egenskaper. Numera används maskinellt spunnet och upprett tagel i stor skala främst till stoppning i möbler. Taglet som spinns för hand av nutida hantverkare används till att fläta tyglar eller slå rep.

Beskrivning

Tagel kan spinnas både manuellt och maskinellt. Vid det maskinella spinnandet tvättas först taglet från smuts innan det torkas i stora torkugnar för att sedan flyttas till blandningsmaskiner. I dessa maskiner blandas taglet innan det matas in i spinnmaskinen. Taglet spinns antingen till rep eller till tjockare strängar som ångas och torkas, för att sedan redas upp och användas som stoppningsmaterial.

Vid manuellt spinnande krävs först en förberedelse där spinnaren separerar tagelstråna och rullar ihop dem i en rulle för att tagelstråna (som ju inte har några hullingar) lättare ska kunna fästa tag i varandra. Rullen kan exempelvis fästas på en planka försedd med ett antal spikar, vartefter ett snöre knyts löst runt paketet. Spikarnas syfte är att fungera som ett mothåll för taglet och plankan sätts fast med en tving på ett bord. Efter detta kan olika enkla redskap användas för att spinna taglet till den tjocklek som önskas:

  • Galning: Ett redskap bestående av två sammankopplade pinnar som kan rotera runt varandra. Används för att spinna en tjockare tråd.
  • Spinnkrok: En träklyka med en ”tumme” som pekar snett nedåt. Ett ihåligt handtag som klykan kan snurra runt träs på klykan och en liten trätapp sätts längst ned för att hålla handtaget på plats. Ger ett lättare arbetssätt om man önskar spinna en tunnare tråd.
  • Krok: En enkel pinne med en liten sidogren i ena änden. Taglet fästes runt grenen, pinnen rullas mot benet med ena handen och den andra handen matar på tagel från rullen i en jämn ström samtidigt som taglet snos ihop till en tråd. Den tunnare tråden är lämplig att använda när man nålbinder.
Foto på vantar i strävt, hårigt material.

Dessa nålbundna vantar i tagel har använts för vinterfiske. Foto: Västernorrlands museum / CC BY

Historik

Tagel är ett vattentåligt och slitstarkt material som historiskt har använts för att tillverka bland annat värmetåliga vantar för smideshantering, jaktsnaror som användes för att fånga sjö- och småfåglar, slitstarka fiskelinor, och skotälning, som är ett fotplagg som användes utanpå raggsockan som isolering i arbetsstöveln.

Det finns få historiska källor på hur länge människan spunnit tagel. Det som är känt är att tagelrep användes till att hålla segel uppe redan under vikingatiden, då skeppsbyggarkonsten utvecklades och sjöfarandet ökade. Det finns även historiska föremål relaterade till tagelspinning bevarade i Sverige från åtminstone 1500-talet och framåt: På Smålands museum finns en spinnvinge daterad till 1500-1600-tal, på Nordiska museet en åkdyna från 1700-talet, på Bohusläns museum finns ett bogträ med stoppning av tagel och på Skansen finns en nålbunden sil av tagel från 1850.

På grund av, eller tack vare, taglets slitstyrka och egenskaper att tåla värme och väta, så har materialet mest använts till praktiska föremål. Dessa användes tills de var uttjänta för att därefter slängas, och det är orsaken till att det finns så få bevarade tagelprodukter.

Under början av 1900-talet fanns det tagelspinnerier i Sverige, till exempel i Karlstad, Skattkärr, Linköping och i Bråten (som senare flyttade till Köping).

Användningsområdena för tagel har i dag mestadels försvunnit då det har ersatts av billigare material som är lättare att tillverka industriellt som till exempel nylon, mässing eller plast. Numera används spunnet tagel främst som stoppningsmaterial, till exempel i hairlok, som är en blandning av tagel och naturlatex, eller i tagelmattor, som används vid omklädning och stoppning av möbler.

Det raka taglet har andra användningsområden som fortfarande nyttjas, såsom till vävning, stråkar, smycken, penslar och borstar.

Svartvitt foto på en vit fabriksbyggnad vid vatten.

Karlstads Tagelspinneri på en bild från 1929. Foto: Värmlands museum

Främjande och vidareförande

Det finns inte längre några tagelspinnerier kvar i landet utan allt tagel importeras och tillhandahålls av återförsäljare. Men det finns ett fåtal utövare i Sverige som kan spinna tagel för hand. Minst en av dessa erbjuder spunnet tagel, som till exempel flätas till tyglar och andra tagelföremål, till försäljning.

Traditionen förs vidare både muntligt och skriftligt genom kurser, demonstrationer, skriftliga instruktioner och böcker om att spinna tagel. Det sker även demonstrationer på repslagarmuseum och liknande platser.

Litteratur och länkar

Litteratur

Bettina Wingolf (2017), Tagel – en annorlunda hästbok.

Länkar

Läs mer om tagel på hemsidan Pinnplockerskan.se Länk till annan webbplats.