- Startsida
- Förteckningen
- Knyta rya
Knyta rya
Rya är en sorts vävteknik med gamla anor. Ofta används tekniken för att tillverka mattor, bonader eller kuddar, gärna i ull. Föremål i rya har växlat i popularitet genom åren, och hade i modern tid en höjdpunkt under 1950– 1970-talet.
Geografiskt läge: Hela landet
Ryaknytning sker antingen på en färdig bottenväv (som på bilden) eller i vävstol där inslagen successivt bildar ryans botten. Foto: Carmen Rico-Blomstrand
Under ryans storhetstid i mitten av 1900-talet var kunskaperna om tekniken väl utbredda i Sverige. Textilkonstnärer skapade mönster som såldes genom hemslöjdsföreningarna i form av färdiga materialsatser. Det var även populärt att köpa färdiga, massproducerade produkter i ryateknik.
Ryorna och deras formgivare var i ropet, de visades upp på museer och vann priser på utställningar i Paris och Milano. Bland namnkunniga nordiska formgivare av ryamattor återfinns exempelvis Sigvard Bernadotte, Elsa Gullberg, Märta Måås-Fjetterström, Barbro Nilsson, Josef Frank, Edna Martin, Viola Gråsten, och Astrid Sampe.
Intresset för att knyta rya och att inreda med föremål i ryateknik är inte lika utbrett idag som under mitten av 1900-talet. Dock finns kunskaperna kvar i slöjdintresserade kretsar, och kurser ges på många platser i landet. De färdiga materialsatserna har återkommit för den som vill tillverka sina egna mattor eller kuddar till hemmet. Det finns också flera exempel på konstnärer som använder sig av ryateknik i sin konstnärliga produktion och utforskar nya uttrycksformer för ryan.
Beskrivning
Ryaknytning sker antingen på en färdig bottenväv eller i vävstol där inslagen successivt bildar ryans botten. Vid knytning på färdig bottenväv kallas tekniken för att knyta rya, men egentligen sys ryan på väven med en grov ryanål.
Ryastygnet eller ryaknuten kallas på fackspråk för nocka. De två vanligaste mattknutarna vid ryaknytning är symmetrisk knut, (även kallad turkisk knut eller ghiordesknut) och asymmetrisk knut (så kallad persisk knut eller sennehknut). Vid ryaknytning i vävstol läggs en eller flera inslagstrådar mellan knutraderna för att hålla knutarna på plats. Till sin hjälp har den vävande knytaren några enkla verktyg: en kniv med krok, en sax och en tung kam av trä och metall. Med hjälp av denna packas knutraderna och inslagstrådarna samman.
När knytningen är avslutad trimmas luggen med sax. Antingen klipper man den jämn som gräset på en fotbollsplan eller också låter man den vara ojämn och vild. Det går också att förstärka mönstret genom att klippa de olika färgerna olika höga eller lämna fält kvar med oklippta garnöglor.
En rya kan knytas av många olika sorters material, exempelvis mattrasor, lin- eller bomullsgarn samt garn av diverse ullsorter. Ofta används dock garn spunnet av ull från ryafåret för att tillverka klassiska ryamattor.
Ryafåret är en svensk lantras som härstammar från det nordiska kortsvansfåret. Dess ull är riklig och av hög kvalitet, stark, hållbar, mjuk och glansig. Redan vid fyra månaders ålder mäter djurets päls minst 15 centimeter och är inte alltför lockig (cirka 0–3 vågor per 5 centimeter), vilket är utmärkt för garnframställning. Ryafårets ull har därför uppskattats av hantverkare och används ofta till konstvävnader, ryamattor och tyger.
Vid knytning på färdig bottenväv kallas tekniken för att knyta rya, men egentligen sys ryan på väven med en grov ryanål. Foto: Carmen Rico-Blomstrand
Historik
För ungefär tiotusen år sedan började människor hålla får. Efterhand lärde man sig tvinna fårens ull till trådar och med tiden spänna upp trådarna till en varp och korsa denna med andra trådar i en rudimentär vävstolkonstruktion. Genom att stoppa in ulltussar, lin och silke direkt i väven blev materialet extra tjockt och varmt och efterliknade djurens fällar. Dessa vävda fällar var föregångarna till våra moderna ryamattor här i Skandinavien.
Vävkonsten är mer än 5 000 år gammal och mycket tyder på att den uppstod i Egypten. Av arkeologiska fynd har man funnit att ryaliknande vävar framställdes i Orienten redan under faraonisk tid. Seden med golvmattor spred sig snabbt bland nomadfolken i Nordafrika. Mattorna täckte tältgolven, användes som täcken i bäddarna och hängdes på väggarna och för dörröppningarna. De finaste vävnaderna la man på borden eller sydde kuddar av.
Ordet rya härstammar från det fornskandinaviska ry eller ru med betydelsen raggig, sträv. Den nordiska ryan tillverkades från första början för att ersätta eller komplettera djurfällar som täcke i bädden och kallades för fälltäcke. Det lades med luggen nedåt för att maximera värmehållningen. Ryavävar från 1000-1400-talen har hittats i Danmark, men ryavävarna har varit mest spridda längre norrut, i Sverige, Finland och Norge.
Många så kallade slitryor eller båtsmansryor utvecklades på Åland och på Öland, med sina strategiska lägen mitt i Östersjön med passerande handelsleder samt naturliga förutsättningar för fårhållning.
Ryatäcken ingick i bäddutrustningen hos sjömän, fiskare, soldater, i kloster och vid hovet. Ryan kom också att bli en attraktiv handelsvara vid affärer med Tyskland och ryan dög även att betala skatt med.
Prydnadstäcke i ryateknik, vävd 1892. Sannolikt från Tunge Norgård i Solberga. Foto: Bohusläns museum/CC BY-NC-ND
Bruket att ha mattor på golvet är en sen företeelse i Sverige. Först kring 1850 började man lägga mattor på golvet i högreståndsmiljöer. Innan dess hörde vävarna hemma på bord och väggar medan golven täcktes av sand eller granris. Under ryans resa från säng till golv, via vägg och bord vändes luggen uppåt. Den första dokumentationen av en ryamatta på golvet härrör från Uppland år 1868.
I början gjorde man ingen skillnad mellan olika slags mattor med knuten lugg. De kallades alla för flossade vävar, men med tiden började man kalla de glesare och långnockiga för ryor och de kortnockiga och täta för flossor. Efterhand utkristalliserade sig en rad benämningar på olika varianter, exempelvis tätrya, glesrya, kavring, hävdrya, slarvrya, trasrya, rosrya, trensaflossa, flossa, och halvflossa.
I och med industrialismen i början av 1900-talet ersattes ullen från ryafåret med moderna ullraser, och ryafåret var nära att dö ut. Inom den framväxande hemslöjdsrörelsen under samma period började man observera att de äldre ryorna och flossamattorna verkade vara av en annan kvalitet, med glansigare garn än de samtida ryorna. Axel Nilsson, dåvarande chef för Röhsska museet i Göteborg, kom fram till att denna ull måste komma från något djur som han kom att kalla ”stenåldersfåret”.
På jakt efter stenåldersfåret kom Axel Nilsson till Mora i Dalarna 1915 där han med hjälp av Emma Zorn löste mysteriet. Emma Zorn hade upptäckt att kullorna i Mora, Orsa och Gagnef hade ett bräm på sina dräkter som kom från det efterlysta fåret. Ett fåtal får av ryarasen återfanns i Skattungbyn och på Sollerön. Femton tackor transporterades till Göteborg och familjen Mannheimer som påbörjade ett systematiskt avelsarbete för att rädda rasen från utrotning.
Främjande och vidareförande
När knytningen är avslutad trimmas luggen med sax. Antingen klipper man den jämn, som gräset på en fotbollsplan, eller också låter man den vara ojämn och vild. Foto: Carmen Rico-Blomstrand
I nutid lever intresset för och kunskapen om att knyta rya kvar hos många hantverksintresserade. För nybörjare finns återigen färdiga ”ryakit” att köpa. Med ryakiten kan man exempelvis knyta kuddar och mattor med hjälp av en färdig ryabotten, instruktioner och mönster.
Flera hemslöjdsföreningar, vävföreningar, och studieförbund erbjuder med jämna mellanrum kurser i att knyta eller väva rya. Det går också att hitta instruktioner och videor på internet för att lära sig knyta rya eller utveckla sina kunskaper i hantverket.
Under de senaste åren har både äldre ryor och nya verk i ryateknik ställts ut på olika platser i landet. Här kan nämnas den finske textilkonstnären Pasi Välimaa som verkade i Sverige under många år, och som utforskat ryatekniken i flera av sina verk. 2022 disputerade konsthantverkaren Emelie Röndahl med avhandlingen Crying Rya: a practitioner's narrative through handweaving. Avhandlingen utforskar den kroppsliga erfarenheten av att väva, och under arbetets gång vävdes flera ryor som senare ställts ut.
För att trygga tillgången av ryaull bildades 1978 rasföreningen ”Föreningen Ryafåret”. 2017 fanns det 54 besättningar med 72 baggar, 732 tackor och 1551 lamm registrerade. Ullprover tas på alla djur som ska användas i avelsarbete för att säkerställa att ullens egenskaper behålls och förbättras.