Flamskvävning

Traditionellt utfördes flamskvävningen i en upprättstående vävstol som endast användes för detta ändamål. Under 1970-talet konstruerades en mindre vävram som kan användas på ett bord och tar mindre plats. Den är dessutom lättare att ta med sig, vilket är fördelaktigt för exempelvis kursdeltagare som vill lära sig tekniken.

Varpen består av lingarn och inslaget av ullgarn. Bakom varpen placeras ett spegelvänt pappersmönster. Detta eftersom man väver med den blivande textilens avigsida mot sig. Mönstret vävs genom att inslagsgarnet plockas in i varpen. Ofta är garnet samlat i små härvor, så kallade fingerdockor, en för varje färgfält. Det kan även nystas på små träpinnar eller lite ihoprullat papper. Inslaget behöver inte gå vinkelrätt mot varpen utan kan även läggas på snedden. Varpen packas sedan samman med hjälp av en gobelängpinne av trä, ben eller metall. Längre tillbaka användes ibland även en järnkam.

Mönstret byggs upp genom att man väver på flera ställen samtidigt. Detta för att de olika mönsterfälten i varpriktningen ska gå in i varandra så att det bildas en tandning i varpriktningen. I annat fall hade det bildats ett hål mellan mönsterfälten, som i Kelim. Ofta vävdes kuddar eller åkdynor i denna teknik, men det finns även exempel på större föremål såsom sängtäcken och bänklängder.

I äldre böcker berättas att tekniken gobelängvävning, som är det officiella namnet, eller flamsk, som är det lokala namnet, fördes hit under 1500-talet av kringvandrande vävare och gesäller från Flandern, som i sina mönstermappar hade förlagor till gobelängvävning. Dessa vävare anlitades av kungahusen och adeln i Sverige och Danmark, för att väva stora gobelänger, så kallade tapeter, till slottens salar och uppdatera dem till ett kontinentalt mode. Från början anses benämningen flamsk ha betytt ”från Flandern” eller ”tillverkat av person från Flandern”. Så småningom kom det att beteckna själva tekniken.

Skåne var fram till 1658 danskt. I det danska kungahuset och bland adeln i Skåne ser man i bouppteckningar att det under 1500-talet fanns gott om textilier i vad man kallade flamsk vävning. Även hos borgerskapet i och utanför Malmö, Lund, Helsingborg och Simrishamn tillverkades dynor, bänklängder och täcken i tekniken.

Tekniken har en lång historia och förekommer efter Kristi födelse i Koptiska vävnader i Egypten. I Orienten blomstrade den under medeltiden och under 1300-talet etablerade den sig i Frankrike. Därifrån sprids den till Flandern.

Från 1750 finns flamsken i skånsk allmogemiljö. När vävarna inte längre kan få sin försörjning genom att väva till borgerskapet, flyttar man sitt levebröd till landsbygden och den välbärgade bondebefolkningen. Samtidigt ändrar tekniken karaktär och övergår från en sirlig mönsterteckning till en rustik textil med enkla mönsterformer i klara, starka färger. Den övergår också från att vara ett manligt yrke till att bli en kvinnlig hemslöjd, som framförallt vävde praktföremål till sin egen eller barnens hemgift.

Flamsken är högst skattad bland de skånska konstvävnadsteknikerna, först av allmogen som ägde textilierna, av väverskorna och senare av hemslöjdsföreningarna i Skåne som har varit verksamma sedan 1905. Även idag värderas flamskvävnader i original högre än andra textilier av auktionshus, konsthistoriker och samlare. Tekniken tar lång tid att väva och inte särskilt många personer behärskar den. Flamsken är sällsynt, tids- och arbetskrävande vilket gör den exklusiv, då som nu.